Ryska Cigarrettfabriken Popoff

Den 27 november 1900 rapporterar Stockholms dagblad:

”En rysk cigarrettfabrik vid Bränninge. Det så kallade Bränninge bruk, der för åtskilliga år sedan bedrifvits jernbruksrörelse, har uthyrts till en firma Popoff & komp., hvilken nu håller på att aptera loklerna till en cigarrettfabrik för tillverkning af hufvudsakligen ryska cigarretter. Föreståndaren för fabriken är en ryss vid namn Korschinsky (felstavat), och fabriken är färdig att börja redan om några dagar, meddelar en Södertäljetidning.
Arbetsstammen är redan anskaffad. Det är ett 20-tal ryskor importerade från Lithauen och hvilka från barndomen blifvit vana vid cigarrettfabrikation. De ha nämligen ända från sitt 6:e, 7:e år arbetat i ryska cigarrettfabriker och ha derunder förvärfvat en häpnadsväckande färdighet i att rulla cigareetter. Under det att exempelvis en svanska, som vid äldre år eller efter slutad skolgång slår sig på detta yrke, sällan kan koma upp till en tillverkning mer än 1 000 cigarretter om dagen, uppgifvas dessa ryska flickor kunna tillverka ända upp till 4 000 st. Men så ha de ej heller gjort annat i sitt lif. De han nämligen ej gått i några skolor och kunna hvarken läsa eller skrifva.
Tobaken hemtas från Ryssland och det är af denna, som de äkta ryska cigarretterna fabriceras”.

Den 10 december 1901 anmälde fabrikören Frans Leonard Lundberg och grosshandlare Wilhelm Schmelzkopf att de ämnade tillverka cigarretter i Bränninge, Tveta socken, strax söder utanför Södertälje. Tillverkninge tycks startat redan tidigare under året.
Företagets namn blev Ryska Cigarrettfabriken Popoff.
Från start ifrågasattes det i flera tidningar om det inte var en spionverksamhet som skulle ta plats i Bränninge då man antog att det låg ryska intressen bakom etableringen.

Dagens Nyheter den 11 januari 1901

Reklam från Södertälje Tidning 15 mars 1901

Den 15 april 1901 inskrevs importerade arbetsledare och arbeterskor från Grodno i Ryssland (nuv. Vitryssland) i husförhörslängden.
Grodno var en känd ort för tillverkning av papyrosser (cigarretter).

Som disponent anställdes Schebel Groschinsky som tidigare drivit cigarrettfabrik i Oskarshamn.
Verkmästare var hans son, Natan Groschinsky.
Lokalerna var på f.d. gjuteriets område i Bränninge utanför Södertälje.
Där ingick bostäder och tobakslada samt en hamn för import av tobak.
Tillverkningen av cigaretter skedde i ett av bostadshusen. Huruvida gjuteribyggnaden användes är f.n. ej klarlagt.

De kvinnor som inflyttade från Grodno var:
Rosa Lemon, f. 1882
Gerda Tankos, f. 1881
Ester Pogazefsky, 1882
Jeanette Reisner, f. 1881
Anna Slabinsky, f. 1878
Josefina Garbolsky, f. 1886
Rosa Vinn, f. 1884
Dane Vinn, f. 1882
Hilda Garbolsky, f. 1882
Cecilia Kaplan, f. 1881
Jenny Lubiz, f. 1882
Dora Terzes, f. 1882
Maria Korin, f. 1878 i Vilna
Rebecka Sapolsky, f. 1883
Matilda Leibowitz, f. 1882

Vidare kom från Grodno även familjen:
Moritz Jacob Groschinsky, f. 1866
hustrun Zipa , f. 1867
Henny, f. 1888
Clara, f. 1892
Anna, f. 1895
Clas. f. 1897

I en artikel i Social Demokraten den 4 april 1901 skriver signature E.B.
”Ett besök i Popoff & C:os ryska Cigarrettfabrik, Södertelje, Bränninge.
Då nu cigarretten blifvit en nödvändighetsartikel för alla samhällsklasser, ja, man kan äfven säga för damerna, och då tullen på färdiga cigarretter är 4 kr. pr. kg., men endast 1 kr. för tobaksblad, har det föranledt den stora tobaksfirman Popoff & C:o i Grodow (Lithauen, Ryssland), att, tillsammans med några svenska intressenter, här anlägga en cigarrettfabrik efter ryskt mönster, med ryska arbeterskor och under ledning af en i Ryssland utbildad föreståndare.

Då man många gånger på Operan tjusats av en koketta cigarrettrullerskan ”Carmen” från Sevilla, gjorde tanken på att få se en Carmencita i rama verkliga livet – och därtill en Carmen med slafviskt blod i sina ådror – att jag utan tvekan begagnade mig af tillfället, då disponenten erbjöd mig att göra en resa ditut.

En ung verkmästare visar mig först in i magasinet där tobaken förvaras. Där ligger doftande rysk och turkisk tobak – det är egentligen samma art karaktäriserad af tämligen korta, spetsigt äggrunda blad. Där är också igång en maskin, ur hvars ena ända faller något som ser ut som korta maccaroni. Det är maskinen för tillverkandet af cigarretternas pappershylsor. Den matas från en pappersrulle af finaste och tunnaste franska rispapper och levererar de fjälltunna hylsorna färdiga, med eller utan pappersmunstycken, gummerade och stämplade.

Ännu tillverkas där endast 30 á 40 tusen hylsor om dagen, men fabriken skall inom kort utvidgas och komma då svenska flickor att uppläras för att efter behof kunna ersätta de ryska. I en annan maskin se vi tobaksbladen sönderskäras till fina trådar, hvilka sedermera ytterligare söndergnuggas för cigarrettberedningen.

I själfva arbetssalen se vi genast att damen från Sevilla icke behöfver skämmas för sina ryska yrkessystrar, hvilka till ett antal af 20 sitta vid långa bord, mörka ögon, fylliga gestalter, svarta lockar gifva denna arbetsgrupp ett för nordborn synneligen tilltalande yttre. Men, om jag väntat att här få höra det muntra sorl eller mötas af blixtsnabba ögonkast, hvilka skulle gjort en vandring genom en spansk, eller hvarför inte, en genuint svensk tobaksfabrik till en pröfning à la Sankt Antonius, så hade jag misstagit mig högeligen. De äro af en annan ras dessa flickor. Dessa ryskor trifvas bra, säger min ciceron. De har redan börjat lära sig svenska för en särskild lärare och längta blott att få se den stora staden Stockholm. Här ha de dessutom fyra gånger mera betalt än i sitt hemland. Först vid denna upplysning börjar jag förstå huru de små ryskornas fingar kunna gå så vidunderligt kvickt. Och nu till själfva tillverkningen. Gif till exempel akt på en cigarrettrullerska, tobaken ligger framför henne i en stor hög; med säkert ögonsnitt tager hon en lagom stor nypa, som hon, med tillhjälp af en, som omslag använd bred pappersremsa, rullar till nödig fasthet en i en liten strut. Den smalare ändan af denna strut införes sedan i hylsan, med en träpinne kvarhålles tobaken i denna, under det att struten drages ut och cigarretten är färdig. Det går raskare, ja, tre gånger raskare än jag hinner skildra det. De små bruna fingrarna röra sig med otroligt snabba rörelser. Den arbeterska, som jag särskilt fäste mig vid, sades hinna tillverka 3- á 4,000 om dagen, och då hennes aflöning är 1 kr. pr 1,000 och allting fritt, kan man ju säga att hennes förtjänst är rätt betydlig.

Då af alla nu i handeln förekommande sorter cirka 90 proc. införskrifvas från utlandet, är det ett sant nöje få för allmänheten presentera ett så utmärkt fabrikat, som fabrikens nu i dagarna utsläppta och i cigarrbutikerna tillgängliga ”104 Ladja” utan munstycke och ”87 Kaukasus” med munstycke. Dessa båda sorters goda och angenäma smak och aromatiska doft gör det till en verklig njutning att röka dem och borde ingen cigarrettökare underlåta profva och jämföra dem med andra i handeln förkomande sorter; och skall då allmäna omdömet blifva att det är försklassig vara. Då härtill komma elegant utstysrsel och ett så billigt pris som 25 öre pr ask à 10 st., borde det ligga nära till hands att rökare gynnade den svenska i stället för den utländska varan, som därtill oftast är betydligt sämre.
E.B.”

=======

I tidningen Dagen finns följande artikel den 10 april 1901:

Ett förhastat spionrykte.
Hvad det hade att förtälja.

I ett par landsortstidningar har i dagarna stått att läsa en tydligen från en korrespondent i hufvudstaden utgången uppsats om att det här i landet möjligen förekommande ryska spioneriet numera skaffat sig en operationsbas å en i strategiskt hänseende viktig plats i hufvudstadens närhet.
Spionsystemet med sågfilare hade väckt för mycken uppmärksamhet och därför måste man hitta på något annat för att fortfaramnde kunna, under skyddande förklädnad förstås, studera strategiskt viktiga punkter i vårt land. Den nya metoden fann man ganska snart och gjorde genast och med framgång sitt bästa för planens realiserande.

Man hade räknat på svenskarnas allt mera tilltagande smak för ryska cigarretter och på att det skulle anses helt naturligt, att en rysk cigarrettfabrik, för att undvika den höga tullen för färdiga cigarretter, förlade en filial i Sverige.
Vid filialen skulle arbetet bedrifvas fullständigt efter ryska metoder – och hvad skulle då ligga närmare till hands än att arbetspersonalen vore rysk, och hvad vore väl enkalare än att i denna personal insticka en eller annan ”sågfilare af nyare typ”.

Genom en händelse, som mera såg ut som en tanke, hade man till plats för den nya fabriken valt just egendomen Bränninge, belägen en half mil utanför Södertälje och i närheten af det strategiskt viktiga Brandalsund, dit det t.o.m. varit påtänkt att förlägga vår flottas stockholmsafdelning. Från Bränninge kunde man lätt göra topografiska utflykter till Dalarö skans och Elfsnabben, i forna tider Sveriges förnämsta örlogshamn, hvarförutom man i spionsyfte kunde draga nytta af den strategiskt viktiga Nynäsbanan, då den blir färdig.

Just å denna, för spionsyften så lämpligt belägna egendom – heter det i artieln – har nu en hel rysk koloni slagit sig ned, sedan gårdens ägare haft pann anog att afyttra densamm till ryssarna. Köparen är ryska cigarrettfabriken Popoff & C:o, som nu å egendomen anlagt en cigarrettfabrik, till hvars föreståndare utsetts en ryss – hr Grodschinsky – och vid hvilken anställts ett antal ryska arbetare och arbeterskor.

”Nu är”, yttrar artikelförfattaren, ”den ryska kolonien inpå hufvudstaden ett faktum, och kanhända spioneriet efter ett nytt system snart i afsedd verksamhet”. Den omständigheten, att den vid Bränninge anställda ryska personalen uppgifves tillhöra den mosaikska trosbekännelsen, anser ingalunda vara ägnad att förringa farhågorna, ”ty”, säger han, ”den ryska juden är fal och låter sig dessutom lätt tvingas att utföra hvad som anbefalles honom”.

För att, i den mån saådant kunde låta sig göra, ta reda på hur det förhåller sig med den såsom farlig utpekade fabriken och personalen där har en af våra medarbetare aflagt.

ett besök vid Bränninge

Det intryck han fick af besöket jämte de upplysningar, han erhöll, förminskade ingalunda de tvifvel, vi redan förut haft om tillförlitligheten af de uppgifter, som förekommit i den nämna artikeln i landsortstidningarna.

Först och främst är egendomen Bränninge icke försåld till några ryssar. Vidare är cigarrettfabriken därstädes icke rysk, utan svensk, och fabriken har endast för en tid af två år i Bränninge arrenderat för verksamheten nödiga byggnader jämte vattenkraft.

Fabrikens föreståndare, hr Grodschinsky, en 40 års man, född i Grodno i södra Ryssland, men kom redan vid 20 års ålder till Sverige, där han haft plats vid olika tobaksfabriker, senast under 7 år som verkmästare vid W:m Hellgren & C:o fabriker i Stockholm, hvilken plats han förra hösten lämnade för den han nu innehar. Samtidigt blef han svensk medborgare.

Han var fackman i tillverkningen af cigarretter, och ett konsortium svenska penningmän, hvilka företräddes af tobashandlaren T. Lundberg i Stockholm, ville använda honom för en påtänkt fabrik för tillverkning af ryska cigarretter, d.v.s. tobaken och tillverkningen skulle vara ryska. För att emellertid äfven få en viss rysk yttre prägel på cigarretterna, bestämde man sig för att antaga ett ryskt klingande firmanamn. Efter tillåtelse från den stora ryska cigarrettfirman Popoff & C:o i Grodno, hvilken skulle leverera tobak för den nya fabriken, använde man dess namn i den svenska firmabenämningen, om hvilken vederbörlig anmälan gjorts af hr Lundberg under firmanamnet: ”Ryska cigarrettfabriken Popoff & C:o, F. Lundberg”.
Den i en del tidningar synliga notisen, att firman Popoff & C:o skulle vara intressent i fabriken är sålunda felaktig.
Förutom hr Grodschinsky består personalen vid fabriken af hans två söner, yngligar om 17 pch 18 år och födda i Sverige, två ryska arbetare af ungefär samma ålder, ej svensktalande och försedda med pass från Grodno, samt af 16 stycken unga flickor i åldern 16 – 18 år, införskrifna från Grodno och hvilka ej tala svenska. Samtliga vid fabriken äro mosaiska trosbekännare.

Hvarför i Bränninge?

Hur det kom sig, att fabriken blifvit förlagd till just Bränninge? Hvarför inte t.ex. i Stockholm.

På denna fråga svarade hr Grodschinsky:
”Fabrikens styrka är att få behålla de skickliga arbeterskor vi med stor kostnad hitskaffat. I en stor stad finns alltid konkurrenter, som söka draga till sig dugliga arbetare. Därför ville vi helst ha fabriken på landet. Att börja med hade vi tänkt påEkerö midt för Svartsjölandet, men då vi ej lyckades få plats där, hyrde vi en fabrikslägenhet strax intill Liljeholmens stearinfabrik. Kontrakt togs på fem år och ett halft års hyra erlades i förskott. Emellertid visade det sig, att lukten från stearinkokningen var så stark, att vi befarade, att tobaken skulle taga skada. Genom tillmötesgående af hyresvärden fingo vi då kontraktet annuleradt och den erlagda hyran tillbaka. Men vi stodo där utan fabrikslokal och måste fortast möjligt ha fatt i en sådan. Fabriksflickorna voro redan engagerade i Grodno, där de endast väntade på order att resa och där deras underhåll kostade pengar. Allt annat för fabriken var för öfrigt i ordning. Af en händelse fingo vi reda på Bränninge, där vattenkraft fanns och lämpliga byggnader och så hyrde vi genast för två år. På så sett ha vi kommit hit, såsom en nödfallsåtgärd, och började verksamheten i november”.

Efter förloppet af de två åren kommer man troligen att flytta till någon annan ålats, möjligen Södertälje, och bygga eget fabrikshus.

Hr G. ansåg uppgiften om Bränninge såsom spionhärd vara löjliig. ”Inte se de här ut som spioner”, yttrade han småskarttande och öppnade dörren till ett inrre rum, hvarifrån några af cigarrettrullerskorna från Grodno trädde in, nigande och försagda.

Flickorna voro synnerligen arbetsamma och präktiga, förklarade hr G. De hade god förtjänst, 20 – 24 kr. i veckan och allting fritt. Pengarna sände de regelbundet vid hvarje aflöning hem till sina anhöriga i Ryssland.

Såväl hr G:s söner som de båda andra arbetarna voro från morgon till kväll sysselsatta i fabriken och hade sålunda intet tillfälle till topografiska utflykter. De tycktes för öfrigt vara rättframma och hyggliga unge män.

Ett skäl till att historien om Bränninge såsom spionstation sett dagen trodde hr Grodschinsky framgå af att artikeln i landsortstidningarna slutat med en uppmaning till allmänheten att af rent fosterländskt intresse undvika att understödja Bränningefabriken vare sig genom att försälja dess varor eller konsumera dem.
Den konkurrensen!

….

Ortens befolkning hade intet annat än godt att säga om den lilla ryska kolonien vid Bränninge. Den lefde ett stilla och arbetsamt lif och hade icke i någon mån varit föremål för ortsbefolkningens misstankar. Tillfrågade personer förklarade också enstämmigt, att den utkolporterade spionhistorien vore mer än löjlig.

============

Kommerserkollegiets industristatistik för 1901 anger att fabriken hade 3 män, 9 kvinnor och 5 flickor anställda. Tillverkningsvärdet av cigarretter var 42 000 kronor för totalt 350 000 st cigarretter.

Reklam i Tidningen Strix 15 augusti 1901

Den 25/4 1902 inflyttar verkmästare Rachmiel Perewosky från Göteborg.

Redan 29 december 1902 överflyttades produktionen till Stockholm och förlades till St. Badstugatan 15 kvarteret Vargen, (nuv. Sveavägen) Tel: 118 39.

I handelsregistret från 12 december 1902 meddelas att Ryska cigarrettfabriken Popoff, Frans Lundberg i Tveta socken har upphört.

Enligt församlingens utflyttningslängd flyttade samtliga kvinnliga arbetare till Adolf Fredriks församling dit också produktionen flyttades.
I Adolf Fredriks församling inflyttningslängd finns dock inte en enda av kvinnorna med. De har inte heller gått att spåra någon av dem i mantalsregister, kyrkoböcker eller judiska församlingens bibliotek. Erik Angelin anger dock att flera av dem arbetade inom Svenska Tobaksmonopolet fram till 1940-talet.
Två undantag är uppgifter från David Stern som är släkting till Josefina Garbolsky och Hilda Garbolsky.

Se vidare: Popoffs, Stockholm.

Se vidare: Josefina Garbolsky

Personkoppling
Frans Leonard Lundberg
Schebel Groschinsky
Vilhelm Schmelzkopf
Rachmiel Perewosky

Bostäder och fabrikslokal för cigarettfabriken

Tobakslagret

Vid kajen lastades tobaken av från fartyg till cigarettfabriken.

Fabrik och bostäder