Om tobakshandeln på sön- och helgdagar (Tidn. Dagen 1897)

 

Insändare, lördagen den 6 mars 1897 i den kristna tidningen Dagen.

 

Ordet fritt.

 

Om tobakshandeln på sön- och helgdagar.

 

Det är en obestridlig sanning, att vår tid karaktäriseras af en lika vacker som behjertansvärd humanitetssträfvan. Man kan spåra den överallt. Sundare arbetsbostäder, förbud för minderårigas användande vid fabriker, barmhertighetsinrättningar, folkkök, utmärkta fattighus och lasarett, alt bär vitne därom.

Särskildt är det emellertid åt barnen och ungdomen, som man egnar sin omtanke.

 

För detta uppväxande slägte, som en gång skall taga vid, där vi sluta, söker man göra alt så lätt och ljust som möjligt. Man sträfvar på alla sätt, som stå till buds, att bibringa dem en varm och ofördärfvad uppfattning af verlden och lifvet, innan de en gång skola träda ut för att på fullt allvar och allena ta itu med dess motighter. Den inom våra läroanstalter åt lekar och friluftslif rundligt anslagna tiden, våra skollofskolonier och mycket annat äro talande exempel härpå.

 

För den, som inser sanningen häraf och erkänner den gedigna innebörden i dessa moderna sträfvanden, kan det därför icke verka annat än högst beklagansvärdt att oupphörligt hafva inför ögonen ett förhållande, som icke är annat än motsatsen till alla dessa varma bemödanden. Vi syfta på denna under senaste åren tillkomna vidriga industri, som vi närmast kunna benämna tobakshandeln på sön- och helgdagar, en industri som icke aktar ringa att taga unga barn i sin tjenst för att under hela den långa sabbaten drifva dem ut på gator och torg att ockra med tobaksvaror. Och det är så mycket mera beklagansvärdt, som dessa sorgliga förhållanden skapats af ingen annan än vår egen svenska riksdag, just denna lagstiftande makt som bör väcka till lifs och till lag sanktionera idéerna inom humanitetens områden. Denna tyckes alt för beredd att tillmötesgå tongifvande frireligiöses visserligen välmenande, men dock stundom obetänksamma önskningar.

Säkert är, att dylika ensidigheter icke kunna bringa annat än skadliga följder med sig, följder, som åtminstone i det fall vi här ofvan åberopat resultera i en total motverkan till de många, utan gensägelse humana och framåtsträfvande idéer, hvilka vårt parlament genomfört.

 

Hvem vill väl nämligen förneka, att denna gatuhandel med tobaksvaror, sådan den gestaltar sig hos oss, är annat än ett elände från början till slut? Oafsedt att denna vimlande hop af ambulerande “cigarrpajkar”, som sabbaten igenom bjuda yt sina varor, är en långt ifrån uppbygglig syn, till hvilken allmänheten tvingas vara vitne, och oafsedt att denna “frihandel” är en hård orättvisa mot de köpmän, hvilka förutom sina dryga hyror, årligen hafva att till stat och kommun erlägga ganska kännbara utskylder för sina handelsrättigheter, oafsedt detta är hela detta af riksdagen,må vara af bristande förutseende, framkallade sabbatsockrande af minderårige på senare tiders alla sträfvanden att hos det uppväxande slägtet nedlägga en sådd, som med tiden kan gifva en god skörd.

 

Låtom oss för en gång närmare betrakta de mörka sidor som denna sorgliga sön- och helgdagshandel måste förete, lemnande åt hvem som hälst att kunna framdraga någon enda ljusare face hos densamma.

Fins det väl någon, som vågar påstå, att denna i de flesta fall barnen påtvungna handel, i moraliskt afseende i längden kan medföra annat än ondt? Kan det barn, af hvilka många äro så pass vuxna, att veta hvad de göra, utöfva annat än ett fördärfvande inflytande att drifva omkring och försälja mången gång förfalskade varor, eller kan det verka annat än högst dåligt på barnen, med deras mottagliga sinnen, att på så sätt som sker sabbat efter sabbat jaga dem från hemmet ut på gatan, skilja dem från detta hem den enda dagen under veckan de kanske annars skulle njuta af samvaron med föräldrar och äldre syskon och slutligen afskära dem all möjlighet att bevista en söndagsskola eller hvad annat som hälst af förädlande inflytande?

Fins det någon enda, som kan påstå, att detta alt i längden skall medföra annat än skadliga följder? Skola vi sjelfva afgifva ett svar, blir det ett absolut nej.

 

Likaledes kan i kroppsligt afseende detta gatulopp hvarje sabbat från morgon till kväll icke ega ett godt inflytande på barnen. Taga vi förhållandet särskildt vintertid i betraktande, gestaltar sig detsamma helt enkelt som en uppenbar grymhet.Det skådespel, som dessa minderåriga ambulerande tobakshandlare då erbjuda, sön- eller helgdag, när vädret är svårt, är sannerligen af ett upprörande slag, och man måste vara bra känslolös för att ej hysa medlidande med dem, där de genomvåta eller huttrande af köld stå stampande eller skakande i gathörn och portgångar, hälst som man vet, att flertalet af dem icke sjelfmant gifvit sig ut på dessa geschäft, utan på grund af tvång.

Härmed tro vi oss nu till fullo ha ådagalagt, att detta af ett ensidigt riksdagsbeslut alstrade gatuockrande måste på barnen, hvilka det tar i sin tjenst, utöfva ett från alla sidor sedt högst dåligt och sorgligt inflytande, ett inflytande inför hvilket man ej kan stå liknöjd.

Har man begått ett fel, måste man söka reparera skadan, och man måste också göra det så fort som möjligt, hälst då man ser, hvilka ödesdigra följder misstaget alstrat. Har man, för att tillmötesgå, hvad man felaktigt antog vara ett hos cigarrhandelsbiträden allmänt kraf på frihet under sabbat, stiftat en lag, som, utan att på något sätt förbättra deras vilkor, för hvilka den var afsedd, faktiskt åstadkommit ett samhällsondt, hvilket, om det får fortfara, kan blifva af oberäknelig vidd, då har man just begått att fel och ett stort sådant.

Den oafvisliga pligten blir då äfven att skyndsamt reparera skadan. Kan man inte omintetgöra en lag, till den grad barock, att den tvingar en cigarrhandlare att under viss tid stänga sin butik, men under samma tid tillåter honom att placera sitt biträde utanför de stängda dörrarna för att i all laglighet, med en låda på bröstet, fortfara med affären, kan man, säga vi, ej omintetgöra en dylik naiv lag, sp kan man åtminstone medels en andra lag sätta ett slut för de osunda verkningar, som den förra fört med sig. Ty att barn och halfvuxnen ungdom skola sölas ned blott för att en butik periodvis skall vara stängd, det är brott, och ett skändligt sådant i en tid, hvilken likt vår i öfrigt på alla vis söker omhändertaga och skydda de värnlösa. Och till de värnlösa räkna vi just barn och halfvuxen ungdom.

 

Emellertid skola vi hoppas, att med de nya valen till kommande riksdagsperiod vårt parlament må riktas med nya förmågor, hvilka ej skola påtaga sig de gamlas liknöjdhet inför de förhållanden vi här åberopat. Hoppas vi rätt, skall detta lända ingen till skada, men alla till gagn. Det skall blifva en rättvisa mot cigarrhandlare, en verklig tjenst åt deras biträden, ett klokt steg för den stora allmänheten och framför alt en pligt mot den arbetande klassens barn och ungdom, af hvilka eljes många skola trampas ned i en dy, hvarur vårt samhälle aldrig skall kunna draga dem upp.

 

Vänner till barn och ungdom