Liten svensk cigarrhistoria

I Europa var cigarren känd sedan Columbus resa till Amerika då man mötes av indianer rökandes cigarrliknande rökverk.

I Spanien startas cigarrproduktion 1676 och 1734 står den Kungliga Cigarrmanufakturen i Sevilla klar. Här utspelar sig operan Carmen.

 

Cigarrens kända historia i Sverige börjar med en annons i tidningen Dagligt Allehanda vid juletid år 1811.

Då utannonseras att man i Stockholm ”Uti såp- och tobaksboden till vänster ifrån Västerlånggatan snett emot källaren Duvan finns till salu inkommen bästa sort Sigarrer”.

Ett år senare annonseras i samma tidning: ”uti såp- och tobaksboden vid Stora Gråmunkegränden, snett emot källaren Duvan, finns till salu det mycket berömda Enköpingssnuset…samt den uti Stockholm varande bästa sorter Malmötobak; på samma ställe är även inkommen av den förut till salu varande goda blanksmörjan, samt segarrer”.

 

År 1814 nämns tillverkning av 76 skålpund cigarrer av L. E. Magnus i Göteborg i fabriksberättelserna till hallrätten. Framgången var dock blygsam och redan 1820 nedlades produktionen av cigarrer.

1818 hade kofferdikaptenen Johan Andersson.-Gradman vid Ostindiska kompaniet börjat tillverka cigarrer på sin egendom Gubbero i Göteborg.

Dessa fanns till salu i Stockholm vid Munkbron.

 

Den första kända tillverkningen av cigarrer i Stockholm gjordes 1830 av Isak David Heyman, född i Hamburg 1798, död 1871. Han antog senare namnet Labatt och hade sedan 1833 butik vid Stora Nygatan 1 i Gamla Stan och på 1840-talet även  i bazaren vid Norrbro framför Stockholms slott. Cigarrfabrikationen skedde vid Blasieholmstorg 10.

Ansökan att få tillverka ”alla sorter sigarrer av svenska tobaksblader” inlämnades 1828 och bifölls den 19 februari 1829 då han blivit svensk medborgare.

Han anförde även att han lärt sig yrket då han förestått en av Hamburgs största tobaksfabriker.

 

Redan 1830 kom han i delo med hallrätten i Stockholm som påpekade att man måste spinna in en tryckt namnsedel i sigarren enligt förordningar från 1757 och 1777.

Labatt påvisade att detta var närmast omöjligt då cigarrer icke spinnes utan handrullas. Dessutom skulle den inlagda remsan lämna en icke önskvärd smak.

Hallrätten tog uppenbarligen intryck av hans argumentering och bestämde att cigarrer skulle packas i buntar om tolv stycken och förses med banderoll med tillverkarens namn.

 

Under senare delen av 1800-talet uppstod en rad cigarrfabriker och ännu fler cigarrmakare som bedrev hemtillverkning själv eller med någon enstaka anställd. Cigarren blev den vanligaste tobaksprodukten och i finare hem hade man herrummet för cigarrökning och kläder som rökrock och rökmössa blev populära i borgerliga hem.

 

Labatt var länge huvudstaden största cigarrtillverkare men platsen övertogs 1842 av A.G. Strömberg vid David Bagares gata 16 som redan efter två år distanserades av Jacob Fredrik Ljunglöf som senare kom att endast tillverka snus.

Under senare delen av 1800-talet var tobaksrökning utomhus förbjuden i flera svenska städer på grund av brandfaran. Flera rättsfall med bötesstraff finns från denna tid mot personer som brutit rökförbudet. Några åtalade påpekade det märkliga att det var förbjudet att röka på gator och torg men tillåtet inomhus och i stall där ju brandfaran var avsevärt större.

 

Cigarrens glanstid började avta vid sekelskiftet 1899/1900 då cigariller och cigaretter alltmer vann mark.

Den cigarr som överlevde längst var La Licenia, först tillverkad av Strömberg under 1800-talets senare del, sedan uppköpt av W:m Hellgren och därefter övertagen av Svenska Tobaksmonopolet och senare Svenska Tobaks AB och fanns kvar i sortimentet till 1972.

Under W:m Hellgrens tid var etiketten märkt med Calle de Godo, N:o 48, Estocolmo vilket skulle uttydas Götgatan 48, Stockholm.

 

Andra cigarrmärken med lång livslängd var El Globo från Unionen i Malmö som fanns kvar till 1959, El Zelo från Brinck, Hafström & Co som fanns kvar till 1944, Aromatica från Lampe i Göteborg som fanns kvar till 1973, Flor de Aromatica från W:m Hellgren som fanns kvar till 1975 och Strengbergs Blå från Ph. U Strengberg i Härnösand som fanns till 1939.

 

År 1915 monopoliserades tobakstillverkningen i Sverige och antalet fabriker minskade drastiskt.

1924 byggs Svenska Tobaksmonopolet cigarrfabrik vid Maria Bangata i Stockholm, Södra fabriken, vilket medför att cigarrtillverkningen upphör vid monopolets fabriker i Landskrona och Gävle.

 

1962 upphör tillverkning av cigarrer i Stockholm och den 1957 uppförda fabriken, Frans Suell, i Malmö är då den enda som har cigarrproduktion.

Senare flyttades produktionen till tobaksfabriken i Härnösand som även, helt ohistoriskt, fick överta namnet Frans Suell som är så förknippat med Malmö.

Produktionen i Härnösand nedlades 1997 och därmed var cigarrens historia slut i Sverige till dess några mindre företag under 2000-talet började egen produktion.

 

 

Där återfinns bland annat Hafstöms of Sweden (www.hafstromsofsweden.com) som drivs av ättlingar till Waldemar Hafström som under 20 år, mellan 1853- 29 december 1873 var delägare i tobaksfabriken Brinck, Hafström & Co vid Hornsgatan 32 i Stockholm. Waldemar Hafström kom efter 1873 att ägna sig åt grosshandlarrörelse .

Tobakshandeln Eric Mellgren, (www.mellgrens.se) Mölndalvägen 1 i Göteborg har anor till den av Eric Mellgren 1826 startade tobakstillverkningen vid Vallgatan i Göteborg. Efter tobaksmonopolets införande 1915 drevs företagets tobaksaffär av olika personer tills den fick sin nuvarande ägare.  Sedan 2003 är de delägare i en cigarrfabrik i Nicaragua. Sedan har den första cigarren av inhemsk odlad tobak tillverkats av CarlsCorona i Karlskrona.

 

 

Läs mera:

 

Cigarrernas värld: Leif Eriksson,  Erik Lindfelt, Elisabeth Ohlsson,        Carlsson Förlag 1999

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”””””