Krönta Morian (Broockman, Adam)

Prästsonen Adam Reinhold Broockman(d.1734), gift med prästdottern Christina Corylander, beviljades den 13 mars 1727 resolution att anlägga tobaksspinneri i Norrköping.
Enligt tillstånd den 10 mars 1729 upptog han som intressenter rådmannen Hans Lindstedt d:ä (1685-1754)som senare kom att starta stadens första sockerbruk, brukspatronen Lorentz Hultman j:r (1692-1753), den senares svåger Jacob Westerberg (1702-1769) och Johan Zettrén. Spinneriet hade cirka 100 anställda och sex spinnbord. Spinneriet gick under namnet Krönta Morian och var ett av stadens större.

Adam Broockman var son till boktryckaren och kyrkoherden i Tyska församlingen i Norrköping, Reinerus Broockman (1677-1738). Kyrkohedern var gift med Anna Catharina Goldhan (1680-1755). De hade minst sju barn. Kyrkoherden var en kraftig motståndare till tobaksbruket och gav 1736 ut en hushållsbok där han beskrev tobaksbruket som ”skadeligt och skändeligt” och bland annat ”är tobak, det må rökas, snusas, tuggas eller i näsborrarna med velar instoppas, när man därav gör sig skadelig vana. Rökes det, så bliva väggarna svarta och rummet stinker som en lifländsk torkria, halsen och munnen luktar illa och kan man ej snarare rekommendera sig hos honett folk och fruentimber. Snusas det omåttligen, så tappar man omsider lukten, näsan förstoppas, hjärnan förtorkas, kläderna orenas och under näsan bliver man rätt otäcker”.

Trots hans klarsyn skulle det dröja nära 270 år innan samhället begränsade tobaksbruket i publika lokaler.
Efter Adam Broockmans död 1734 övertogs manufarkturen av Hans Lindstedt som var ägare till en fjärdedel och firman Hultman och Co. som var ägare till tre fjärdedelar.
Enligt en till kommerskollegium den 28 oktober 1740 insänd relation ägdes manufakturen av Hans Lindstedt, Jacob Westerberg och Tobias Benedictus Steckau.

Relationen lyder:
”Undertecknade intressenter uti Krönta Morianen kallad, hava tid efter annan vinnlagt sig om att bringa samman verk till den fullkomlighet som möjligt varit och efter tidernas beskaffenhet låtit sig göra, dock i anseende därtill som arbetet på tobaksspinnerier så väl här i staden som i andra närbelägna städer på några år ansenligen blivit försökta, icke kunnat driva verket med det eftertryck som lägenheten annars medgivit förmedelst det debiten ej varit så tillräcklig som tillverkningen, i vilket väl den härtills över norska gränsen införda holländska rulltobaken mycket hinder förorsakat och som önskligt vore en sådan skadelig införsel hädanefter alldeles kunde bliva utestängd”.

Vid den tiden bestod arbetsstyrkan av fem spinnare varav tre för nio år sedan kommit från utlandet. De övriga två var svenskar som lärts upp på spinneriet. Vidare fanns fem svenska rullare, tjugoen svenska puppmakare, tio daglönare, två segelgarnsspinnerskor, och ”några och femtio barn”, dom hjälpte arbetarna. Antalet barn ökades och minskades efter behov.
De hände också att föräldrarna begärde att barnen istället skulle gå i skolan eller gå i lära hos hantverkaren.
Vidare fanns en vaktmästare (verkmästare) och sju tobakspressar vid verket till rulltobaken.
Man planerade även anläggandet av ett karduskarveri.

På två tunnland bedrevs tobaksodling och utöver det hade Hans Lindstedt fem tunnland. Den vintern hade större delen av skörden frusit ihjäl.