1896 års lockout

Ännu i början av 1890-talet hade fackföreningsrörelsen en svag ställning bland tobaksarbetarna. Medlemsantalet var sjunkande.

Detta kom dock att drastiskt ändras 1896.

I Sverige var den genomsnittliga ersättningsnivån 8 kr per 1000 st tillverkade cigarrer. I Göteborg betalades endast 6,50 kr för samma arbete.
I juni 1896 försökte det Skandinaviska tobaksarbetarförbundet förhandla med den 1895 bildade Cigarrfabrikant- föreningen. Försöken blev resultatlösa och flera cigarrarbetare vid Prytz och Wienckens fabrik i Göteborg sökte jobb på andra fabriker. Samma sak hände vid Lampes fabrik.
Lampe & Co fick svårt att upprätthålla produktionen och Cigarrfabrikant- föreningen försökte då få arbetare vid andra fabriker att tillverka för Lampes räkning. Då detta misslyckades startades en rad avskedanden vid flera fabriker.

Vid Prytz & Wiencken, Cigarrfabriken Phoenix och Lampe & Co proklamerades strejk.
Från Cigarrfabrikantföreningens sida försökte man lägga ut arbetet genom att föra tobak och formar till Stockholms fabrikerna. Istället för att få arbetet utfört lyckades man sprida missnöjet även till Stockholm.
Cigarrfabrikantföreningen planerade nu en stor lockout omfattande alla arbetar som arbetade vid fabriker vars ägare ingick i Cigarrfabrikantföreningen. Man ändrade dock beslutet till att endast omfatta organiserade arbetare.
Vid styrelsesamanträde den 29 juli 1896 inom Cigarrfabrikantföreningen beslöts:

” att därest arbetet vid Aktiebolaget Prytz & Wienckens Fabriker, Cigarrfabriken Phoenix samt vid herrar Lampe & C:i fabrik icke före den 10 instundande aug. återupptagits på de före sträjken gällande villkoren, påbjudes lockout hos samtliga Svenska Cigarrfabrikantföreningens medlemmar.
2) Enligt våra stadgars § 9 mom. 6 kan lock-out endast omfatta arbetare, tillhörande arbetareorganisationen.
3) Arbetare, som således nu underskrifva en så lydande förklaring: ”Härigenom försäkrar jag på heder och tro, att jag ej är medlem af ”skandinaviska Tobaksarbetare- förbundet”, kunna och måste (jämför § 9 mom. 6) således under pågående sträjk och lock-out af sina nuvarande principaler sysselsättas.”
Beslutet distribuerades till samtliga medlemmar i Cigarrfabrikantföreningen och de uppmanades att innan den 15 augusti avkräva arbetarna trohetsförklaring och om så ej erhölls, avskeda arbetarna.

Efter den 15 augusti 1896 stängdes 14 större och medelstora fabriker,
6 i Stockholm,
(W:m Hellgren, Fick & Co, Renard & Elbe, Nordström, Andersson & Pettersson, Beeken & Westerlund)
4 i Göteborg,
(Prytz & Wiencken, Lampe & Co, Phoenix, Göteborgs Cigarr- och Tobaksfabriks A.B.)
2 i Malmö,
1 i Linköping och
1 i Örebro (Elgerus).
Antalet arbetare sopm berördes av konflikten var 994 st vilket var cirka
25 % av alla tobaksarbetare i riket.
Då nu nära tusen tobaksarbetare var på väg att mista sin inkomst kom fackföreningen att agera arbetsförmedling genom att anvisa jobb till cigarrfabrkanter som stod utanför Cigarrfabrikantföreningen.
Detta var redan förberett genom ett upprop i Social-demokraten den 4 juli 1896:
”Till manliga och kvinnliga cigarrarbetare öfver hela världen”
Då för närvarande en lönerörelse pågår inom vårt yrke i Göteborg, och då Göteborgsfabrikanterna tyckas vara de, som minst unna arbetarna en ordentlig arbetslön, nödgas vi härmed tills vidare förklara Göteborg blockerad, och förbjuda all tillgång på arbetskraft af såväl manliga som kvinnliga cigarrarbetare. Enhvar, som trots denna varning reser hit, förklaras för sträjkbrytare. Däremot kunna cigarrfabrikanter på andra platser, som äro i behof af skickliga såväl hand- som form- och cigarrcigarrettarbetare, och alla dugliga sådana genom att hänvända sig till undertecknad, under adress Ny Tids exped., Göteborg, eller cigarrhandeln, Lundavägen 13, Malmö.
Göteborg den 30 juni 1896
Å Skand. Tobaksarbetarförb. vägnar
P. Larsson
Förtroendeman
I förberdelserna inför den stundande lock-out anordnade fackföreningen möten i Stockholm, Malmö, Lund och Ystad,
Den ytters aktiva fackföreningsmannen N. Jönsson rapporterade att han fått löfte om bidrag från bryggeriarbetarna, gasverksaarbetarna samt spårvägsarbetarna. Senare tillkom möbelsnickarna och skrädderiarbetarna.
När lock-outen inleddes hade ett hundratal arbetare skrivit på trohetsförklaringen till arbetsgivaren vilket var ett streck i räkningen för fackföreningen, å andra sidan var det hundratals oorganiserade arbetare som lämnade sina jobb i solidaritet med de lock-outade, vilket var ett streck i räkningen för arbetsgivarna.