Munck, Andreas och Intressenter

Rådmannen Andreas Munck, son till Jöns Munck d.ä. erhöll den 23 mars 1731 i intressegemenskap med Hans Hindrich Caers (1687-1770), Johan Peter Witte och Berendt Johan Burmeister resolution att driva tobaksspinneri i Kristianstad.

Andreas Munck som var en av stadens förmögnaste personer hade redan avlidit år 1730. Hans andel övertogs för stärbhusets räkning av hans änka Bengta Enertsson. Efter hennes död 1732 blev sönerna Jöns Munck d.y. (1710-1746) och Peter Munck (f. kring 1716) innehavare av denna andel. Verket kom igång först 1732.

Enligt 1740 års fabriksberättelser sysselsattes 47 arbetare och tobaksplantagen omfattade 16 tunnland.
Vidare meddelades att delägarna i detta tobaksspinneri inte kunde enas ”varav följden väl torde bliva att flera tobaksspinnerier lära uppstå”.

Detta skulle också besannas. 1741 utträdde Burmeister och änkefru Catharina Witte, som efter sin makes död 1734, övertagit hans andel.
De erhöll den 3 juni 1741 resolution att driva eget tobaksspinneri i Kristianstad.

Deras andelar försåldes till rådmannen Anders Tengvall (1707-1766). Företaget kallades Äldre tobaksspinneriet och ägdes till lika delar av bröderna Munck, Caers och Tengvall.

I en skrivelse av den 15 juli 1742 till manufakturkontoret klagade intressenterna bittert över att kommerskollegium varit alltför frikostigt med beviljandet av privilegier för tobaksspinnerier i Kristianstad, mera än man någonsin trott av § 64 av 1739 års riksdagsresolution på ständernas besvär.

Skrivelsen avslutas med följande:
”så lärer tiden besanna, att polypolier äro även så skadliga för det allmänna som monopolier. Och för de förras skull skall varan alltjämt tigga köpare”.
En del vedervärdigheter tillstötte dessutom; särskilt omnämnes, att intressenterna år 1742 blivit lurade av en tysk plantagemästare, som rymt från staden medtagande alla tobaksplantorna, Jöns Munck d.y., som avled 1746, efterlämnande makan Elisabeth Benedicta Sture och omyndiga barn i ”bedrövligt och fattigt tillstånd”.

År 1763 ägdes manufakturen av Tengvall och Caers. Utrustningen bestod då av ett spinn-, och ett rullbord och en karv. Arbetarna var sex stycken. Dessutom fanns en del ”fattige och omyndige gossar, vilka i denna svåra tid söka vid spinneriet sin föda, men utan förökande av lön och dagspenning, spinnerierna till skada”.

Ägarna klagade även över den svåra konkurrensen, som de hemliga spinnerierna på landsbygden förorsaka och som sätter de legala tobaksspinnerierna ”i förlägenhet och dem förbjuder att efter uppsåt gagna nationella avancen i denna handelsgren”.
För övrigt framhöll de att ”friheten för alla å landet att få utminutera sina tobaksblader var de vilja, kan ej vara annat än skadligt, ty att röka tobaksblad, som förut icke äro nog sorterade, upplösta och utpressade från sina jordpartiklar samt rätteligen hanterade är ovedersägerligen ganska osunt, och insuges röken av dem, nog orsakar både till rödsot och andra farliga sjukdomar, som förfarenheten årligen vittnar”.

Detta skulle fortfara, om ej förbud sattes mot försäljning av ospunna blad.
Friheten ”att föra tobak städerna förbi såsom annan bondeadel, innan de i staden blivit vederbörligen sorterade, vägda etc.” vore också av ondo.

Rådmannen Anders Tengvall, sedan 1760 preses i kämmnärsrätten, var en driftig affärsman, som bland annat även grundade en yllefabrik och ägde gården n:r 5 vid Södra Köpmansgatan i Kristanstad. Han avled 1766.

Hans andel övertogs av änkan Anna Margareta Dunckler, vilken jämte Cares drev rörelsen till den 1 juli 1767, då privilegiet övergick till den framstående politikern, handelsmannen, rådmannen och sedermera borgmästaren Jöns Gram (f. 1735, död i Köpenhamn 1817).
Till kompanjon upptogs den 3 juni 1776 handelsmannen Friedrich Asp.
År 1784 hade fabriken 25 anställda som tillverkade tobaksvaror för cirka 1 500 rdr.

Jöns Gram var son till tullkontrollören i Åhus Jöran Gram och dennes hustru Helena Sofia Planck. Gram var under de tre sista decennierna på 1700-talet en av stadens mest framstående borgare.
1769-1800 var han riksdagsman.

Följande år den 3 juni 1777 uppdelades privilegiet mellan de bägge intressenterna. Tillverkningen med samma folk och redskap skedde emellertid i samma lokal fast för vars och ens räkning, och avstämplingen i hallrätten skedde gemensamt.

Gram drev sin andel till 1812. Asp synes ha upphört med tillverkningen några år tidigare.