Högantorps tobaksfabrik

1817 anhöll f.d. handlanden Pehr Hindr. Schön, f. 1765, tillstånd att anlägga en snusfabrik i Högantorp i Salems socken strax söder om Stockholm.
Den 3 juni 1817 avslogs hans begäran av kommersekollegium med hänvisning till att tobaksfabriker ej tillhör den manufaktur ”vilka i anseende till behov av skog, mark och vattenfall få annorstädes än i städerna anläggas”.
Detta enligt manufakturprivilegierna från 1739.

Pehr Schön vädjade då till kollegiet men fick fortsatt avslag så han vände sig då istället till Kungl. Maj:t med en inlaga.

” Det är ostridigt en både i förnuftet grundad och av erfarenheten bestyrkt sanning, att uti ett land, vars klimat under nära sex månader av året hindrar innevånarna från jordens odling, tjänliga binäringar för lantbruket böra uppsökas och befrämjas, varigenom arbetarna genom ny sysselsättning kunna undvika lättja, vinna särskild förtjänst och öka landets produkter till egen och det allmännas fördel.

Bland dessa binäringar för lantmannen äro ostridigt de mest naturliga och lättast att befrämja, som bestå uti förädlingen av de råämnen han själv frambringar och varav tillverkningarna lätt inom landet kunna avsättas.
Sådana äro förädlingen av lin, hampa, ull och även säd, vilka av förenämnda och flera skäl överallt på landet till både lantmannens och det allmännas fördel fritt idkas och ostridigt utgöra handaslöjder, men icke därför vanligen komma under benämning av fabriker.
Sådan skulle även förädlingen av tobak bliva, om rättighet därtill lantmännen beviljades.

I anseende på enskilt nytta kan det ej nekas, att då varje tunnland tobak efter förädlingen lämnar minst 8-10 gånger så mycket inkomst som ett tunnland med säd, då ett á två tunnland äro mer än tillräckliga att under hela vintern giva sysselsättning åt ledige arbetare jämte kvinnor och barn på ett vanligt hemman, då denna vara utgör ett nödvändigt behov för allmogen, som därigenom dels skulle undvika en egen kontant utgift, dels kunna påräkna en säker avsättning hos andra, så synes fördelen av denna slöjd för lantmannen enskilt ej kunna sättas i fråga”.

Pehr Schön betonade även att det under 12 års tid införts minst 2 miljoner tobaksblad från utlandet till ett värde av 800 000 riksdaler banko och om man fick fabricera tobak på landet så skulle kostnaderna för arbetarna minskas genom genom att de fick särskild förtjänst under vintermånaderna.

Den 17 december 1817 fick han så genom kunglig resolution tillstånd att anlägga tobaksamanufaktur vid Högantorp.
Endast en gång tidigare hade en ofrälse tillåtits att anlägga tobaksmanufaktur på landet och då var det Thimsfors tobaksfabrik vid Markaryd.
Tillstånd för sådan verksamhet beviljades från fall till fall ända till det tillkom en särskild fabriks- och hantverksförordning den 22 december 1846.

Pehr Schöns manufaktur fick namnet Högtorps tobaksfabrik och den avstämplades vid hallrätten i Södertälje.
1819 var produktionen 6 000 kg tobak.
Pehr Schön själv avled 1821 och företaget drevs vidare av stärbhuset men nedlades 1825.

Pehr Schön utgav skriften ”Reveljen för svenska folket eller sanna upplysningen om vår inre hushållning, dess inflytelse på vårt penningbruk och våra stora resurser samt medlen att riktigt begagna dem. På fransyska meddelte H.K.H. Kronprinsen och med dess nåd tillstånd till trycket befordrade af Pet. Hinr. Schön på Högtorp”.
I boken argumenterar han mot judarnas handel i Sverige.