Bugnion, Salomon

Fransmannen Salomon Bugnion hade jämte sin broder i några år drivit en snustobaksfabrik i Köpenhamn. På rekommendation av svenske ministern i Köpenhamn, kanslirådet von Höpken, ansökte han om rättighet att i Stockholm tillverka snustobak ”av en besynnerlig sort och godhet eller så kallad tabac S:t Omér”, vilken ansökan den 10 juli 1745 bifölls av hallrätten. Den 23 i samma månad begärde han att även få tillverka kardus eller ”så kallad röktobak” av det avfall, som blev över vid karottframställnigen.

Då Bugnion hade för avsikt att resa till Köpenhamn för att hämta sin familj, begärde han tillstånd att vid sin återkomst få medtaga ungefär 100 skålpund tobak i karotter ”till att vid sin genomresa genom orterna lämna prov därav och därmed befordra avsättningen framdeles”.
Tobaksfabrikssocietetens huvudman Charles Tottie hade ingenting emot införseln av karotterna; däremot protesterade han emot beviljandet av kardusprivilegium. En längre kontrovers utspann sig mellan Bugnion och i främsta rummet kardusfabrikanterna Olof Ahlberg och Intressenter. De senare erbjödo sig för att slippa en ovälkommen konkurent att köpa tobaksavfallet, undantagandes de blad, som redan såsats. De påstod nämligen, att de senare icke lämpade sig för kardustillverkning.
Bugnion bestred detta och förklarade sig beredd att visa prov, som i godhet skulle överträffa det Ahlbergska karveriets bästa fabrikat.
Bugnions hemlighet torde bestått i att han på ett eller annat sätt lyckades eliminera pottaskan och oksaltetur de redan såsade bladen.
Snusfabrikör Carl Magnus Sjöberg, som inkallats såsom expert, föreslog, att Bugnion skulle använda avfallet till karottens inlaga, och den tobak, ”som fetman dragits ur” borde användas till rappé.

Kommerskollegium, som synbarligen fått nog av all fackkunskap, resolverade att, eftersom ”kaffekokaren” La Font år 1745 beviljats liknande privilegium, borde även Bugnion komma i åtnjutande av dylikt. Ärendet underställdes Kungl. Maj:ts prövning, eftersom enligt 1741 års förordning inga nya kardusprivilegier fingo utfärdas i Stockholm. Den 1 september 1746 fick Bugnion kungligt medgivande ”att till kardustobak upparbeta, vad som av tobaksblader vid rappétillverkningen komme att avskiljas, ifall han detsamma icke eljest kunde hava tillfälle att föryttra och avsätta”.

Bugnion drev tillverkningen några år framåt. Han försålde i början av 1751 till tobaksfabrikören Jacob Meijer sina recept på så kallade ”fransyskt rapé” jämte de nyttjade verktygen och något parti tobaks blader med åtskilligt annat. Meijer anhöll om att få övertaga resolutionen, vilket beviljade den 28 mars 1751, ”alldenstund den av fabrikören Bugnion övade vetenskapen att tillverka det så kallade Tabac de S:t Omér, som för detta redan blivit nyttig befunnen, igenom ovannämnda mellan honom och tobaksfabrikören Meijer gjorda avhandling, bör uti riket behållas”. Bugnion meddelade sin avsikt ”att nästa månaden efter påsk, därest han och hans familj hälsan haver, begiva sig på bortresa”.

Rappétobaken S:t Omér var i mitten av 1700-talet synnerligen populär i vårt land. Namnet härleder sig från den franska staden S:t Omér och varan benämndes i skriftspråket mestadels ”sentomer”. Tillverkningen var synnerligen tidsödande och dyrbar. Tobaken utgjordes för det mesta av någon fet, söt och mörk virginiasort. Sedan bladen stripats, det vill säga den stora bladnerven borttagits, neddoppades bladen i en sås, vars ingredienser för det mesta var en sträng fabrikshemlighet.
Pottaska och koksalt tillsattes även i såsen. När såsen avrunnit och alla bladen voro väl genomfuktade, uppvägdes omkring två kg. därav och placerades på en grov linneduk, de största bladen i botten och de mindre ovanpå. När bladen sålunda blivit staplade till en så kallad puppa och genomgått en första jäsning, snördes linnedukenn hårt omkring bladen, varigenom överflödig sås utpressades på samma gång som luften utestängdes. Sedan denna behandling tid efter annan upprepats, packades pupporna i kistor och placerades i ett mörkt lagom varmt och fuktigt rum, där fermentaionen ägde rum. Åtmistone tre år skulle pupporna lagras och måste ett par gånger varje år omstaplas. När varan så småningom var färdig, hade tobakens konsistens blivit så smidig att den kunde skäras som smör.
Genom särskilda sågtandade knivar eller kvarnar sönderdelades karotterna och den färdiga varan kallades rappé (av franska ordet râter – riva).
Tillverkningen av S:t Omér jämte andra rappésorter, såsom S:t Vincent, Strassburgere och Pariser med flera, var sålunda synnerligen tidsödande och dyrbar, varför dessa snussorter huvudsakligen användes av de burgna klasserna. Karotteringen, som på 1800-talet så småningom kom ur bruk användes icke för de billigare snussorterna, för vilka tobaken maldes i en snuskvarn efter genomgången enklare procerdur.

Källor:

Hantverkare och fabriker inom svensk tobakshantering 1686 till 1915 Erik Angelin Nordisk Rotogravyr 1950