Bremer, Jürgen

Handels- och rådmannen Jürgen (Jöran) Bremer, som var en ”lübecksman” erhöll den 9 juni 1687 resolution att driva tobaksspinneri i Kalmar. Samma dag fick han tillstånd att med sin svärfar rådamannen Elias Jacobsson och denns svärson, handlanden i Stockholm Hans Moback anlägga ett spinneri även i Nyköping.

Jürgen Bremer fick den 19 januari 1688 fullmakt ”att hava inseende det intet olovlig tobak inpraktiseras samt att han konstituerar tobakskompaniets betjänter till tobaksbesökare”.
Senare samma år rekommenderade landshövdingen Hans Klerck Bremer till monopol på tillverkningen i hela Kalmar län, då från spinnerierna i Karlskrona stora poster tobak såldes i länet till förfång för Bremer. Kommerskollegium avslog emellertid denna anhållan,
”alldenstund Kungl. Maj:t förunt var och en sådana spinnerier att inrätta, när de sig här i kollegio angiva”.

Enligt resolution den 27 augusti 1688 upptogs till medintressent Antonius Roman. Hans levnadsbana var mångskiftande. Efter 1664 avlagd borgared verkade han först som handelsman, blev 1667 stadsmätare och året därpå köttmånglare.
År 1672 var han bryggare och erhöll slutligen befattningen som fältkommissarie vid tåget till Kristianopel.
Han antogs 1694 till stadsfiskal, men avsattes 1704, varefter han synes slagit sig på advokatyrket.

Hans familjeliv gick även i orons tecken. Hans hustru Margareta Abrahamsdotter Hijsing synes varit en vidlyftig kvinna, som idkade förbindelser på andra håll, vilket slutligen resulterade i skilsmässa. Hustruns förhållande med en kapten Stockenberg förde till en skandalös process.
Bägge kontrahenterna dömdes att böta samt att undergå kyrkoplikt.
Vid ett rådstuvusammanträde 1681 anhöll Roman, att hans f.d. hustru måtte förvisas från staden, enär hon umgicks med löst folk.

Jürgen Bremer, som 1664 arrenderade stadskällaren och ägde fastighet vid Södra Långgatan, kom senare på obestånd. Han avled 1696 och begrovs i gamla stadskyrkan. Den skulpterade gravhällen befinner sig numera i domkyrkans golv. Namnet å stadsdelen Bremerlyckan torde vara ett minne från någon av de Bremerska familjemedlemmarna.